Människor sviker dig. Till höger och till vänster. Norrut, och söder ut. En dag står de där, och masken glider av. Det är bara den nakna människans själ som är kvar, och först då får du veta vad som faktiskt gömmer sig där inne. Är det verkligen vad du hoppats, eller är det vad du förväntat dig? Är det mer, eller mindre, än det du ville ha?

Det är frågor till dig. Och frågor som bara du har svar på, och bara du kan agera. Vad vill du ha? Var sann mot dig själv. Om det inte är vad du vill ha, gå därifrån. Rak i ryggen.

Realisation

Rea är ett väldigt underligt fenomen. Speciellt mellandagsrean. Det är helt otroligt. Jag inbillar mig att tjejerna är värst (vet inte varför...). Efter två timmar hade jag ont i huvudet av alla människor, skyltar och plagg som var överallt. Inne på Monki slogs två tjejer om ett par skor, där de fått tag i varsin sko och när de i kassan frågat efter den andra "halvan" så var det just bara ett par kvar. Jag trodde jag skulle få bevittna en riktig fight, men dessvärre har jag inga blodigare berättelser från dagens shoppingrunda.

Min mamma är kobent, och min pappa svänger med fötterna utåt. Ni kan tro att jag har snyggast springstil i stan. Jag lovar.

Jag har levt i två världar nu ett tag, igen. Jag gör det ibland. Liksom försvinner från verkligheten här och nu, i Göteborg. Den här gången har mitt andra liv varit på Manhattan, New York. Jag har varit en singeltjej i mina bästa år. Även i den världen har jag underbara, fantastiska vänner som inspirerar mig att vara mitt allra bästa jag. Sex and the City, är det jag pratar om. Jag har kollat färdigt på boxen nu, och ska återgå till att vara i nuet av det som återstår av mitt liv här i Göteborg. Åtminstone för den här gången.

Detta var det bästa serie-avslutet jag någonsin sett. Jag var helt hänförd. Är det, fortfarande. Har en sån där varm känsla av att allt kommer att ordna sig. Så länge man har sina vänner. Har man dem, då har man allt. Som Big säger till Carries vänner. "Ni är hennes livs kärlekar. En man skulle vara lycklig nog bara att komma på fjärde plats"

En kille på jobbet började helt oväntat dra i sina kalsonger när han gick förbi mig idag. Jag antar att han kände sig skyldig att förklara sig. För han berättade att han hade på sig för små kalsonger. "XL", lade han sedan till. Om den här killen hade varit en tjej, som dragit i trosorna och förklarat det med för små trosor - i XL - så hade nog reaktionen blivit ganska annorlunda.

Nu när det närmar sig så blir jag lite stressad, liksom. Jag vill träffa allaallaalla innan jag åker, även om jag ju inser att det är omöjligt. Men eftersom jag inte är hundra procent säker på att jag kommer tillbaka till just Göteborg så vill jag gärna ha ett ordentligt hejdå, så att det slipper bli ett hejdå som ingen riktigt kommer ihåg. Att sista gången vi sågs var i matkön på Willys eller på bussen hem från jobbet. Vill du träffas?

Jag vet att jag pratat om det förr. Men ibland kommer det över mig, som... ett åskmoln. Jag fick ett mindre utbrott och beslutade mig - beslutar mig - för att 2010 ska bli ett nytt, fräsch år. Vänner som tar utan att ge ryker. Personer som gett mer ont än gott försvinner och MINSTA LILLA tvivel på att jag inte kan, åker ut med huvudet före. Jag kan, jag vill och jag ska. Och jag förtjänar det bästa, jag klarar av det mesta och jag är omtyckt av de flesta. Resten kvittar, resten lägger jag ingen energi på.

Varje nytt år ger oss en chans att starta om, att börja från början. Skriva i en tom bok, börja en ny kalender. Det här är min chans. En av många. Framtiden börjar idag.

Det är svårt att förklara. Kanske aningen överdrivet, men ibland behöver man salta lite extra. Det är som om ett stort hål är på väg mot mig. Eller kanske en stor vägg. Jag vet att jag måste ta steget framåt. Utmana rädslan. Men mina instinkter säger åt mig att backa. Jag är inträngd i ett hörn och enda vägen ut är att gå rakt fram. För jag vet att jag ångrar mig om jag stannar, om jag inte fortsätter. Jag har kommit så långt, är nästan där. Nu är det upp till bevis. Hur långt kan jag gå?

22 dagar.

Julkänsla

Jag vet inte hur det är med er, men jag tycker att julkänslan liksom försvinner mer och mer för varje år som går. Det var som roligast när man var liten, fick massa paket och allas uppmärksamhet (ja, jag var bortskämd). Höjdpunkten med jul var maten och att få flest paket.
De sista åren har jag varit lite fundersam inför det här med julen. Varför har julkänslan försvunnit? Och vart har den tagit vägen? Är julen bara rolig när man är liten och får leksaker i hundra olika paket?

Idag infann sig julkänslan hos mig. Det kom över mig, plötsligt och oväntat. Tåget från Göteborg rullade in på Karlstads station vid 14-tiden och då blev jag hämtad. Bara för att så snabbt som möjligt kunna ta mig hem, svida om och ge mig ut i spåret. Helt otroligt. Det här hade jag aldrig gjort förra året. Inte ens för ett halvår sen. Kanske inte ens förra månaden. Men nu kunde jag inte ha startat min Karlstadsvistelse på ett bättre sätt. Jag, pappa och brorsan gav oss ut i snöyret och tog en springtur. Visst att de fick turas om att DRA mig runt, men jag gjorde det. Vi gjorde det. Tillsammans. Att sen komma hem och få pysslas om av mamma var pricken över i'et. Julkänslan kom över mig, och är här för att stanna. Jag känner värmen, den där röda värmen. Kärlek.

Kanske är det här julen finns, stämningen, och framför allt friden. Hemma. Med dina nära och kära. Med människor som uppskattar dig året om, som ger dig gåvor varje dag, men inte alltid i form av paket. Det är ju det här alla julsånger handlar om, alla psalmer och alla böner. Alla julfikor och all stress över att få allt färdigt i tid. För att kunna sitta i lugn och ro med människor som spelar roll. Som får dig att känna dig hemma. Jag har kommit hem, och jag njuter.

Vissa saker ser man med sina ögon, andra med sitt hjärta.

När jag ser mig runt omkring, de människor jag har runt mig, så blir jag alldeles varm. Ända in i själen. Jag har träffat så många människor som skakar mitt inre och förändrat mig på olika vis. Jag är så stolt över mig själv, för att jag har blivit den jag är, men också för att jag uppenbarligen är tillräckligt bra för att ha sådana underbara vänner. Jag har så mycket kärlek i mitt hjärta för er alla att jag skriver med tårar i ögonen. Ni har verkligen lämnat fotavtryck i mitt hjärta och jag hoppas att jag aldrigaldrigaldrig blir av med er. Ni vet vilka ni är.

Den där uppförsbacken som jag skrev om för ett tag sen, den är nu bestigen! WOHO! Jag orkade hela vägen upp. Jag blir med andra ord bättre och bättre, det känns ju skönt. Jag vågade mig till och med på några glädjeskutt där på stigen. Efteråt kändes det mycket bättre och jag stannade ute i spåret liiiite längre bara därför. Jag är så bra. Kändes mycket varmare ute idag också, kanske berodde det på långkalsongerna jag har på mig, haha.

Sköt om er, så som jag sköter om mig!

NÅGON.

Alla vi möter betyder något för någon. Någons son, dotter, man, patient, städare, chef, chaufför, älskarinna, vän, kusin, kollega, mamma, svärmor. Någons någon. Någons speciella. Om du går på stan, eller är på fest, så är de flesta bara främlingar för dig. Men alla dessa människor, de har ett liv och har någon som betyder något. To the world you might be one person, but to one person you might be the world. Det kunde lika gärna vara du. Eller jag. Duochjag. Vi.

Intresseklubben antecknar, faktiskt.

Det finns en film som faktiskt är väldigt underskattad. Den är så simpel, samtidigt som den är så komplicerad. He's not that into you. Det är titeln, och handlingen. De flesta singeltjejerna har sett den, eller läst boken. Och ja, jag är villig att erkänna att den förändrar liv. Den sparar tid, och energi. Och som Samantha i Sex and the City säger, det skulle ha sparat så mycket terapi-samtal om vi fått lära oss detta i tid. Filmen handlar om killar och alla dessa dubbelsignaler. Säger en sak, gör en annan sak.

Egentligen är det så enkelt som du själv. Se utifrån dig själv och dina nära. Vill du träffa någon, så ser du till att faktiskt göra det. There, said and done! Är han riktigt intresserad, då får du veta det. Jag vågar nog lova det, faktiskt. Bara det bästa är bra nog. Och DET är ett löfte.

Snö. Äntligen är den här. Lagom till jul. Snö är lite som nyår. Vi får en chans att börja om, sudda ut det som varit och skriva nya berättelser. Det är som att vända sida i en oskriven bok. Ok, där ger jag mig med filosofiska jämförelser. Ville mest bara berätta att snön är här, att jag mår bra och att jag - trots alla nya chanser - längtar till svettiga värmen, vita stränder och klarblåa hav. Sen får väl en och annan surfer gärna gå förbi. Jag tror att jag kommer att trivas.

Igårkväll var jag på en julfest hos en nära vän från Karlstad. Där träffade jag den kille som en gång lärde mig kassan på Ica Maxi för snart 3 år sedan. Jag minns när jag hade upplärning där, jag drömde om PLU-koder på nätterna. Vaknade av att jag drog kudden mot väggen, i tron om att det var en vara jag drog mot sensorn i kassan.
Idag kan jag titta på en banan, ett äpple eller en citron utan att tänka på dess PLU-kod.

Jag undrar över den dagen jag kan höra någon prata om cheeseburgare utan att jag ser hela tillverkningsprocessen framför mig...

Var på en frukostdejt i morse. Frukost är verkligen det bästa målet på dagen. Speciellt efter en lätt promenad på 50 minuter i bitande kyla. Då är det gott att komma in och tina med hjälp av varm choklad med grädde och marsmellows på! Efter några timmar på stan ryckte det i thé-tarmen och vi vandrade hemåt.

Musik är ett hett ämne. Låtar som betyder olika saker för olika personer. Och låtar som ändrar innebörd pga artistens handlingar och de upplysningar som står att läsa i tidningen. Är det inte underligt, hur vi kan ändra känslan så totalt för en låt genom att plötsligt få veta att artisten skrev låten tex för sin dotter när hon var liten, eller för att förklara sina drogbeteenden, eller sin komplicerade uppväxt? Vi vill gärna bilda vår egen uppfattning om vad låten handlar om, ta den till vårt hjärta på vårat sätt. Våra villkor. Är det rätt eller fel? Artisten som skrev låten måste ju vara den som har rätten att bestämma vad låten ska framkalla för känslor, eller ska artisten anpassa sina låttexter så att lyssnarna kan bestämma känslan och därefter ta till sig låten?

Vem är det egentligen som bestämmer över känslor?

Vissa känslor vill vi inte erkänna ens för oss själva. Inte för att de egentligen är fel, utan för att det skulle bli för krångligt och jobbigt om vi släppte fram dem, om vi erkände. Kanske är det en vän som frågar dig rakt ut, och plötsligt är det omöjligt att stoppa huvudet i sanden och ignorera känslan.

Så fort du har sagt det högt, så blir det en jobbig sanning. Vi inser att känslan är starkare än vi anat, och nu kan vi inte längre gömma oss från det. Men visst är det underligt, känslan är ju densamma oavsett om vi säger det högt eller låtsas som ingenting. Vad är det då som gör att allt och ingenting förändras så fort vi öppnar munnen och säger det högt? Är det för att vi då gör den till en del av vår vardag och vårt liv, vi tillåter den att finnas med och kan även då göra verklighet av något som mest bara funnits som en illusion?

På en busshållplats i stan stod jag och tänkte på dejting. Hur dejtingkulturen är så olika i olika länder. Jag träffade en kille från USA en gång, och han var mer dejt-vänlig. Middag och bio, umgås och lära känna varandra. I Sverige är inte människor lika aktiva på att dejta. Är det ok att skylla på klimatet även här, eller är vi helt enkelt för ointresserade av varandra?

På bussen senare fick jag en liten knuff i ryggen precis innan jag skulle sätta mig. En kille bakom mig ursäktar sig och sätter sig sedan bredvid. Börjar prata med mig om vädret. Jag är snabb som blixten på att döma ut honom som endera galen, eller desperat. Är detta varför vi dejtar så lite i Sverige? Är det så att vi är ett gäng snackare, som klagar, ifrågasätter och analyserar - men när det väl kommer till kritan så är vi rädda för förändring och nya saker?

Tillit.

Hemligheter. Tillit. Förtroende. Vänskap. Ibland vet vi saker vi inte vill veta. Ändå ber vi om att få höra. Vissa saker kan vara hemliga, men ingen skulle skadas av att någon mer visste. Ibland kan det till och med hjälpa, rädda, någon genom att berätta hemligheter. Vilka kan vi egentligen berätta hemligheter för? Den du berättar hemligheten för kommer ju alltid att bilda sig en egen uppfattning av hur viktigt det är att behålla denna hemlighet just hemlig. Och ingen kan ju till fullo sätta sig in i någon annans situation. Kan någon egentligen säga vad som måste hållas hemligt, och vad som klarar av ett avslöjande? Men kan vi å andra sidan klandra någon för att avslöja hemligheten? Finns det hemligheter som är för stora för att hållas hemliga? Finns det hemligheter för små för att avslöjas?

Vem bestämmer vad som är hemligt och inte

Skit-tur?

Jag kan ta mycket skit, men det finns en gräns. När man går genom stan, bra humör, handlar de sista julklapparna och har en må-bra-känsla i kroppen, då vill man inte bli störd. Speciellt inte av skit-saker.

Men gott folk, är det någonting vi lär oss under åren så är det väl att vi inte alltid får som vi vill. Där gick jag i godan ro med ett leende på läpparna i Brunnsparken, när det plötsligt droppar något på mitt huvud. Jag ber till gudarna att det var världens största regndroppe, men givetvis var det regnuppehåll för tillfället. Det var en mås. Som skitit. På mitt huvud. Mitt i Brunnsparken.

Jag skulle tro att den värsta stunden på dagen är inte när du vet att du har 12 timmars jobb framför dig, att du har tusen saker du måste göra som du inte kommer att hinna, att du ska göra något du inte vill, eller att vakna av att väckarklockan ringer alltför tidigt. Den allra värsta stunden på dagen är det ögonblicket när du drar av dig täcket och kliver upp ur den varma sängen, sätter dina varma fötter på det kalla golvet och huttrar, ångrar redan att du någonsin gick upp.

Tänk att man får sådan insikt när man är ute och springer. Mellan flåsningarna och de tunga stegen är det som om huvudet klarnar och man ser allt med riktigt bra glasögon, på något sätt. Så var det idag. Jag blev så nyfiken på var 17-bussen har sin sluthållplats så jag var tvungen att springa efter och kolla. Nu var det inte riktigt så att jag sprang och jagade bussen i 40 minuter, även om jag ändå sprang rätt snabbt faktiskt. (Allt är relativt). Insåg i alla fall att jag verkligen kommer att sakna den här stan. Jag kommer nog ha väldigt, väldigt svårt för att inte komma tillbaka hit.

Japp, där var det sagt. I'll be back.

Ledighet

Heligast av alla semestrar är de
som vi firar för oss själva
i tysthet och avskildhet;
hjärtats hemliga årsfester.

Uppdrag granskning.

Livshistorier. Jag inser att jag alltid intresserat mig för äldre, just för åldern. De har levt längre. De har mer erfarenhet, upplevt mer saker. Men jag börjar mer och mer inse att alla människor har sin historia att berätta, och det är otroligt intressant om man tar sig tid och lyssnar.

Mycket vill ha mer!

För någon vecka sen fick jag ett mail från en bra hemsida, reseguiden.se
De hade en tävling, där man kunde vinna biobiljetter till förhandsvisningen på Matt Damons nya film. Det hela var jätte-enkelt och jag var lite lätt uttråkad. Man skulle tipsa 5 vänner om hemsidan, så det gick fort. Några dagar senare får jag ett mail från just reseguiden. "Du har vunnit!" WOHO! Så ikväll ska jag på dejt med min kära Jonna. Mysigt!

Men nu då, när jag väl vunnit (brukar inte tävla, så brukar då heller inte vinna) blir jag lite girig. Jag fick ett mail från coolstuff.se där man ska skriva bäsat rimmet om en av deras varor. Hm.. Jag funderar på att gnugga geniknölarna och lämna ett bidrag. Man kan ju vinna presentkort för 3500 kr. Jag menar, jag måste ju ändå vara i ett flow nu. Eller?

Lillebror ser dig.

Jag har ju, som bekant, börjat löpträna litegrann. Eller ja, löpträna är kanske att ta i. Men jag är ute och gör något som kan liknas vid springning 3-4 gånger i veckan. Mest för att känslan efteråt är så skön. Oftast för pengarna. Och kanske lite för att det är bra för mig. För alla. Fram till resan. Ungefär så är planen.

Tills jag fick ett sms igår kväll. Från lillebror. "Ska vi ta och springa på stranden i Thailand?"

Fortsätt simma, fortsätt simma, fortsätt simma...

Löp-lektion nr 2.

Dagens runda fick mig att fundera på det här med målstreck. När jag var yngre tränade jag lite friidrott. Och jag minns att våra "ledare" alltid sa till mig att jag, på 60-metersträckan, var lite seg i starten och att jag sedan gav upp lite för tidigt, jag slutade springa allt jag hade strax innan målstrecket. Jag tyckte det verkade lite löjligt, varför skulle jag fortsätta springa när jag när som helst skulle vara över målstrecket? Lite samma sak är det nu, märkte jag. Att jag liksom gav upp i tanken någon meter före målstrecket. Jag blev ju som bekant aldrig någon stjärna på 60 meter.

Är det samma sak i kärlek? Jag misstänker att jag inte är ensam om att ge upp lite i förväg på banan, och vem är inte lite segstartad. Men om vi är likadana i kärlek, sega i starten och ger upp innan målet, kan det ju faktiskt få förödande konsekvenser. Kanske är det därför så många förhållanden tar slut, även när det är rätt. För att man ger upp precis innan målstrecket. Det är väl ändå omvida känt att det är som allra, allra jobbigast precis innan man är i mål?

7 dec.

Tuttar. Bröst. Bomber. Meloner. Boobs. Kärt barn har många namn. På jobbet idag var det bröst. Överallt. "Kläm. Känn." De flesta killars våta dröm kan förvandlas till en tjejs mardröm.

Undrar hur tjejer skulle reagera om killar klämde sig på pungen (mer än vanligt) och bad kompisarna känna för att de var ovanligt stora, tunga och hårda? Kanske hade tjejerna svarat:

"Var glad. Så kommer det inte alltid att vara"

En omvänd värld vore skruvad.

Någon?

Om det är någon där ute, som är det minsta osäker, det minsta tveksam
på hur underbar jag är. Hur kramgo och betydelsefull jag är.
Om ni har några som helst tveksamheter, kolla in här. Så får ni se.
Precis hur bra jag är. Hihi


BERÖM

Minnen för livet.

När jag släpade mig själv fram längs gatan med musik på högsta volym för att orka fortsätta springa mer än 10 minuter, så slogs plötsligt den här låten på. Vilket fick mig att tänka på mina Golden Years med KIBF. Just den här låten är så mycket Gothia-final att det skriker om det.

Promenaden dit med klubborna i högsta hugg. Vi nästan flög upp i luften för att vi hade sådant tryck i våra steg. Så laddade. In till omklädningsrummen. Det luktade match. Svett, fukt, tvål, tigerbalsam och väldigt mycket energi (om energi kan lukta, så luktar det just sådär). Byta om, pepp talk från coachen. Så mycket energi och nervositet att vi alla höll på att spricka i tusen bitar.

Att få springa in i Lisebergshallen medan speakern ropar ut ditt namn är en otroligt häftig känsla och jag önskar att jag fick vara där en gång till. Att få kämpa och slita medan tårarna rinner längs med ansiktet, för att det är så mycket känslor som bara inte går att kontrollera. Att spela tillsammans med laget som jag haft så mycket roligt med, och så mycket tråkigt. Och så mycket upplevelser, erfarenheter med. Att gå in där, och kämpa tillsammans som ett lag, är något jag önskar alla fick vara med om någon gång i livet. Magi finns.

Olika fredagskvällar.

Igår fick jag verkligen smaka på hur olika vardagen kan vara för människor på olika ställen här i världen. När klockan var 17 stämplade jag in för jobb resterande kväll. När klockan var 22 hade jag 1 timme kvar (som senare skulle bli 2 timmar). Ungefär då dimper det ner ett sms i min inkorg. Jahapp. Tack. Verkligen. Att jobba övertid en fredagkväll känns så mycket bättre när man vet att ens vänner har det bra. Bättre. Bäst? Jag menar, man måste väl ha det bra när man är på konsert, James Morrison och OneRepublic.

JAG ÄR INTE BITTER.

Kärlek vs. backar?

Jag vet inte hur det är för er, men när jag är ute och springer tycker jag inte att det är speciellt kul. Jag får alltid underhålla mig själv med små mentala utmaningar för att över huvudtaget ta mig ut, och vidare fortsätta springa. Idag sprang jag en ny väg här i området, och den innehöll väldigt många (läs: FÖR många) uppförsbackar. Det sköna med uppförsbackar är att de blir nedförsbackar någonstans senare.

Och det var just i en nedförsbacke som tanken slog mig. Om man kunde jämföra kärlek med en joggningstur i upp- och nedförsbackar. När jag sprang nedför en backe som hade varit så jobbig att jag bara klarade av halva, så kändes det så onaturligt att inte släppa efter, att inte springa allt vad benen bar mig. Är det samma sak med kärlek? När allt bara är enkelt, naturligt, så känns det onaturligt att inte bara släppa taget, ge efter? Men samtidigt, där jag sprang, så insåg jag ju att om jag verkligen skulle släppa efter så skulle jag antagligen snubbla på mig själv, av bara farten. Är det just DET som gör att vi ibland håller igen när det kommer till kärlek? Att vi är så rädda att det ska gå så fort att vi snubblar och gör oss illa?

Kanske är det samma sak med de där förbannade uppförsbackarna. Jag har något i huvudet som säger åt mig att springa uppför hela vägen, att ta i tills jag nästan spyr (även om jag ibland av ren lathet ger upp halvvägs) även om det för det mesta slutar med att jag får en mindre hjärtattack.
Men åtminstone får man ju någonting gott ut av springningen, när man tar i så att man mår illa. Vad får man ut av kärlek när man tar i och kämpar så att man nästan mår illa?

Då, nu eller senare?

Det som hände för två år sen känns overkligt. Det som hände förra veckan känns så långt bort. Det som händer nästa helg känns så avlägset och det som händer om 7 veckor känns nästan osannolikt. Visst är det så för dig också? Är nuet det enda som faktiskt räknas? Är PRECIS JUST NU den enda gången man kan säga "det händer, och det är jag som är med om det"? Allt annat känns så distanserat, så underligt. Jag är inte den jag var för ett år sen, men jag har inte hunnit bli den jag kommer att vara nästa år. Jag antar att jag är den jag är, men bara för idag. Imorgon är jag ett annat jag.

Vänner... eller?

Ibland blir man osäker på vilka som verkligen är ens vänner. Det är så lätt för någon att säga att de tycker om dig, kommer sakna dig när du åker, skulle ställa upp närhelst du behövde och faktiskt vill kalla sig din vän. Men vad är vänskap egentligen? Är några trevliga ord allt som krävs? När det verkligen gäller, vilka kan du då räkna med att de ställer upp, står bakom dig? Har vi för låga krav på våra vänner, eller är de för höga? Är den enda du kan lita på till 100% verkligen bara dig själv? Om du tänker efter, vilkas liv skulle verkligen uppriktigt förändras om du försvann?

Lugnet innan jul

Dagar fyllda av vänskap, ledighet och kravlöshet brukar jag lägga i lådan för kvalité. Den här dagen var definitivt kvalité. Att vakna av ett sms "Godmorgon! Vill du bli bjuden på bio idag?" borde fler få vakna till. Den enes död, den andres bröd?
Efter bion fick jag fint sällskap till Haga, där man inte kan undgå att köpa julklappar. Sen drog shopping-nerven över, och vi vandrade in mot stan. Efter 7 timmar av en skön dag är det dags att ta kvällen. Har precis käkat pannkakor, tänt ljus och nu ska jag sätta på några avsnitt av Sex and the City.

Mina vänner, livet leker.