Jag vet inte hur det är för er, men när jag är ute och springer tycker jag inte att det är speciellt kul. Jag får alltid underhålla mig själv med små mentala utmaningar för att över huvudtaget ta mig ut, och vidare fortsätta springa. Idag sprang jag en ny väg här i området, och den innehöll väldigt många (läs: FÖR många) uppförsbackar. Det sköna med uppförsbackar är att de blir nedförsbackar någonstans senare.
Och det var just i en nedförsbacke som tanken slog mig. Om man kunde jämföra kärlek med en joggningstur i upp- och nedförsbackar. När jag sprang nedför en backe som hade varit så jobbig att jag bara klarade av halva, så kändes det så onaturligt att inte släppa efter, att inte springa allt vad benen bar mig. Är det samma sak med kärlek? När allt bara är enkelt, naturligt, så känns det onaturligt att inte bara släppa taget, ge efter? Men samtidigt, där jag sprang, så insåg jag ju att om jag verkligen skulle släppa efter så skulle jag antagligen snubbla på mig själv, av bara farten. Är det just DET som gör att vi ibland håller igen när det kommer till kärlek? Att vi är så rädda att det ska gå så fort att vi snubblar och gör oss illa?
Kanske är det samma sak med de där förbannade uppförsbackarna. Jag har något i huvudet som säger åt mig att springa uppför hela vägen, att ta i tills jag nästan spyr (även om jag ibland av ren lathet ger upp halvvägs) även om det för det mesta slutar med att jag får en mindre hjärtattack.
Men åtminstone får man ju någonting gott ut av springningen, när man tar i så att man mår illa. Vad får man ut av kärlek när man tar i och kämpar så att man nästan mår illa?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar