Doden, och livet efterat.

Den trakiga nyheten ar att jag troligtvis har dott. Den glada nyheten ar att min karma maste ha tagit mig till paradiset. Eden. Det finns inte en chans att mitt nuvarande boende ar lagligt. Det ar en stold fran sjalvaste Gud.

18 km fran Launceston finns ett litet omrade som heter White Hills. Det bestar av vackra hus och otroliga utsikter over bergar och dalar som ockuperas av far. Minst 2 timmar om dagen kommer jag pa mig sjalv med att bara sta vid nagon kull-"kant" och bara stirra. Det ar sa fridfullt och naturligt, pa nagot vis. Jag kan faktiskt inte forklara i ord. En dag kommer det bilder pa mitt Eden, och da kanske ni atminstone kan skapa er en egen bild av hur jag har det just nu.

Tills dess. Njut!

Valet och kvalet.

Bor yttrandefrihet bara vara en frihet om yttranden star pa din sida?

Det dar som kallas hemlangtan.

For det mesta, ska vi saga 90% av tiden, kanner jag att jag har det oforskamt bra. Vad har jag gjort for att fa ha det sahar bra? Maste ha varit angel eller nunna i mitt forra liv. Men de andra 10% kanns det ibland lite mindre oforskamt bra. Inte daligt, absolut inte. Men bara lite mindre perfekt, om ni forstar mitt dilemma (?!).

Idag ar en san dag. Eller i alla fall den har stunden, den har formiddagen. Jag tycker lite synd om mig sjalv, som har sana fruktansvart fina vanner och familj och inte kan vara dar - med dem. Jag tycker synd om mig sjalv som ar ensam i Australien, backpackar och inte har mina allra karaste med mig (ni ar alltfor manga for att fa plats i mig ryggsack som redan ar for full). Men jag vill att ni ska veta att ni alltid ar med mig. Utan er hade jag inte klarat det har - sant som det ar sagt. Jag hade aldrig kunnat aka sa langt bort hemifran, sa langt fran allt jag vet och alla jag kanner. Jag hade aldrig klarat det om det inte vore for er alla dar hemma som stottar mig, som hejar pa mig och som alskar mig.

Jag ar otroligt lyckligt lottad som far aran att tycka synd om mig sjalv for att jag inte kan vara dar, med er. Tack for att ni finns dar!

Diskmedel!

En lordag i Mildura. Klockan borjade narma sig 'senare' och tjejer gick ut och in i varandras rum, letade efter klader, smink, harprodukter som kunde passa for kvallens outfit. Jag star fortfarande i duschen (sitter seghet i generna?) och forsoker trassla ut harets alla tovor fran veckans harda farmjobb. Det gar bara inte. Det gar inte att fa det rent. Jag borjar kanna mig lite stressad, varfor blir haret inte rent? Nu har jag tvattat det 4 ganger. Jag borjar knacka dorr. 'Nagot ar fel med mitt har, varfor blir det inte rent?'
- Det ar handduken
- Du har inte skoljt ur det ordentligt
- Har du anvant balsam?
- Mika, vad ar det for fel med ditt har?!

Ingenting fungerade och jag kande paniken komma krypande. VAD AR DET FOR FEL MED MITT HAR?!

Lyckligtvis hade vi en tjej som jobbade som frisor, sa jag sprang till hennes rum, bankade pa dorren och jag behovde bara visa mig i dorroppningen for att hon skulle saga "Men vad ar det for fel med ditt har?"
Jag var nara tararna, visste varken ut eller in. Vad gor jag for fel?! Da sager hon: Diskmedel!
Va? Jag maste ha hort fel. Det ar ett missforstand, inte sa hon val...? Och hon sager det igen: diskmedel.
For att visa att hon menar allvar gar hon till koket och hamtar diskmedlet. "Ta det har, tvatta haret tva ganger med diskmedlet och ta sen lite balsam i topparna. Jag lovar att det hjalper!"

Alla kollade pa mig som om jag vore tokig nar jag gick in i duschen for femte gangen, med diskmedel i hogsta hugg.

Resultatet: Jag har aldrig i hela mitt liv haft sa rent, skinande och frascht har!

DISKMEDEL.

Tasmanien

Om jag skulle beskriva alla tankar, kanslor och upplevelser sa skulle jag (och du) fa sitta har hela dagen. Och det vill vi ju inte!

I korta ord, jag har mediterat. 100 timmar pa 10 dagar. Det ar ganska intensivt, kan jag saga utan att overdriva! Att vakna klockan 4 pa morgonen och behova jobba med sinnet anda till 21 pa kvallen - det ar inte det enklaste jag har gjort i hela mitt liv. Larde mig MASSOR om livet, pa den dar djupa nivan som jag tycker ar sa fascinerande! Det maste upplevas, helt enkelt. Jag kan inte beskriva det i ord for er. www.ghamma.org for er som ar speciellt nyfikna!

Efter det akte jag till Melbourne. Att plotsligt ha sa mycket ljud omkring mig igen var en chock. Jag somnade ovaggad den natten, kan man saga.

Innan jag vet ordet av ar jag pa flygplatsen och babblar med en aldre dam som borjar diskutera vandringsleder varlden over. Hon tyckte min ryggsack sag sa stor ut att den ju maste rymma atminstone ett talt... (31 kg - vem kan klandra henne?)

Nu ar jag pa Tasmanien. Otroligt vackert! Det tog mig ungefar 14 minuter pa Tassie-mark for att bli foralskad i naturen. Jag bor hos en valdigt harlig familj, 15 minuter fran Hobart city. Allt du kan tanka dig finns runt omkring har. Strander, berg, skogspromenader, shopping, utsiktsplatser m.m. Jag har nog hamnat i en forsmak av det goda Paradiset. Vad har jag gjort i mitt forra liv for att fortjana det har?