I vart hotellrum bor tre personer. Vi har myggor som gor oss sallskap om kvallarna nar vi ska sova. Av dessa tre personer ar det endast en som blir myggbiten. Det ar jag.
Jag gor allt jag kan for att undvika dessa sma bevingade vanner, men de gar pa mig anda. Igar kvall innan jag la mig, sa drog jag pa mig MYGGA over hela kroppen, overallt, for att verkligen forsakra mig om min sakerhet infor natten. Nar jag vaknade kande jag att det kliade. Under foten. Jag har alltsa lyckats fa ett myggbett pa fotsulan. Bra jobbat, va?

Mamma fyllde ar i november, och jag och Lukas beslutade oss for att ge henne ett aventyr, nagon lite utflykt. Vi tre i Thailand. Idag fick hon sin present, och vi ar nu alla mojda och matta nar vi har varit ivag pa en Cookery School Thai Food i 4 timmar. Skittrevligt, och valdigt god och stark mat. Det finns diplom som bevis, sa ifall ni inte tror oss...

Jag vill egentligen inte behova vara kaxig, sa jag ska forsoka beratta utan att overdriva. Jag tror att er drom har blivit min vardag. Dagarna har ar otroligt skona! Igar tex, en av de battre dagarna pa lange. Vi akte ut till en o ingen av oss hort talas om (wild n crazy huh!) vilket visade sig vara paradiset pa jorden. HEELT otroligt! Som en laguun med otroligt klart vatten, vit sand och sa var det fiskar overallt som inte var sarskilt blyga av sig, sa ibland var det nastan sa att vi simmade ikapp. Jag onskar att ni var med och fick se!



Jag skulle ocksa vilja beratta nagot som kan komma som en chock for nagra av er. Jag tanker sarskilt pa er som jobbar pa BK, ni som jobbar MYCKET pa BK. Det finns tydligen nagot som heter semester (kallas aven ledighet) och det ar verkligen jatteskont. Man gor visst ingenting, sover tills man vaknar, blir serverad frukost och gar sedan ut for att spendera dagen i solen. Det finns liksom inga andra mal for dagen an att tex hitta finaste stranden, battra pa brannan eller helt enkelt lasa ut en bok. Jag har hort talas om detta, och det maste ju vara detta jag sysselsatter mig med nu, for ....jag tror att jag ar i himlen! Come and join me!

Har ar lite bilder. Det tog lite tid att ladda upp dem och jag har inte tagit sa manga sa ni far noja er med dessa sa lange. Jag antar att jag inte behover saga att det ar varmt, fortfarande. Idag var jag inne pa hotellet och forsokte undvika solen, men tog mig anda ut for att kaka lite pannkakor med mango nere i stan. Satt och njot otroligt, tank att lunch kan vara sa god och sa billig. Betalade 6 kr for detta. Jag borjade nastan fnissa dar jag stod och betalade.

Alla har ar sa himla glada och trevliga. Jag dricker mer alkohol an jag gjorde i Branas tror jag. Nejda, men oftare i alla fall. Pantertanterna som ar med tycker att det ar trevligt att avsluta dagen och paborja kvallen med nagot -las nagra- glas vin. Jag ska val vara arlig och saga att jag inte tackar nej heller.

Fler bilder har http://www.facebook.com/photo.php?pid=3755063&l=8e4dab169f&id=619382022

Onskar jag kunde lasa alla era bloggar, men jag hinner inte uppdatera mig (det ar sa stressigt med semester.....) jag har det bra, ni ska inte vara oroliga! Tippar pa att temperaturen ligger runt 40 plusgrader mitt pa dagen, sa det ar en liten omstallning fran 20 minusgrader. Vi solar, badar och allt det dar man SKA gora nar man ar pa charter. Det ar stor skillnad pa thailand nu och thailand da. Jag var ju dar 2001 ocksa, for er som var med mig aven da.

Kan nog inte beratta sa mycket mer an detta just nu, men ska ta mig tid att skriva lite mer en annan dag. Ska aven forsoka lagga upp lite bilder sa att ni far bildbevis (for er som inte kan fatta att jag ar har). Men tror att det far vanta tills jag ar lite brunare...

Skot om er!!

jagåkerimorgon, JAGÅKERIMORGON, jagåkerimorgon. JAG ÅKER IMORGON. jag åker imorgon.
IMORGON ÅKER JAG.


Om jag skriver det tillräckligt många gånger för mig själv, kommer jag då att inse att det faktiskt är sant?

Jag hatar verkligen att säga hejdå. Speciellt när du inte vet om du någonsin kommer att få nöjet att få träffa dessa personer igen. Men är det inte alltid så? Varje gång du säger hejdå, så vet du aldrig om du kommer att få träffa dessa personer igen. Kanske är det egentligen så för varje passerat ögonblick som aldrig kommer tillbaka. Du vet aldrig vad som händer, du vet bara att ingenting kommer att vara sig likt och att du aldrig någonsin kommer att få tillbaka exakt detta ögonblicket igen. På gott och på ont. Så se til att njut, ta vara på stunden och lagra den djupt inne i ditt hjärta.

Sista dagarna har jag pratat mycket om familj, vänner, släkt. Hur mycket det betyder och helt enkelt hur härligt det är med nära och kära. Om jag någon dag ska gifta mig, så skulle jag vilja ha det såhär. Jag gråter av lycka, jag har hittat hem.

BRÖLLOPSKVALITÉ

Vissa personers tankegångar är minst sagt fascinerande. Jag träffade en kär gammal vän ikväll, som berättade att hon funderat på att köpa ett badhus i Ekshärad. Hon ville göra om dessa till bostäder. Jaha, sa min bror som också var med. För att efterfrågan är så stor där uppe eller?

Ekshärad är en mysig liten håla som Gud glömde. Vem vill inte flytta dit, till ett gammalt badhus? Och så undrar vi varför invånarna i Karlstad ökar så mycket.

Jag kom till Karlstad i söndags. I måndags ringde klockan strax efter 6 på morgonen, dags att gå upp. Igår var jag uppe strax efter 7 och idag skakade mamma liv i mig strax innan 7. Det är otroligt hur mycket man får gjort när man tar tag i dagen på riktigt. När man bestämmer sig och faktiskt genomför det man har tänkt. Det är så mycket skönare att lägga sig på kvällen då. Speciellt när man är trött redan vid 19-tiden och oftast inte orkar hålla ögonen öppna en minut efter 22. Varför har ingen berättat det här för mig tidigare?

Hade en heldag igår, med mig själv mestadels. Sprang runt som en beslutsam, virrig höna på stan. När jag kom hem efter 7 timmar hade jag hunnit med precis ALLT på min "to-do-lista" och insåg plötsligt att det verkligen GÅR att bocka av alla punkter. Samma där, man måste bara bestämma sig. Och göra det.

Några av mina små ärenden igår involverade min kära mor. Bl.a en lunch, guidning via telefon för att inte gå vilse i sjukhusets alla korridorer (jag lyckades ändå) och avslutades med kvällsfika och en spännande Johan Falk-film (tänkte på kära Jonna hela tiden). Otroligt mysig dag trots alla mina annars så tråkiga ärenden.

Visste ni att man är sin egen lycka smed? Det säger min mamma och hon har alltid rätt (eller? åtminstone om det här). Det är så sant. Ingen annan än du har ansvar över ditt liv och dina känslor. Se till att du mår bra, se till att du är glad och se till att du överlever. Du är starkare än du tror! (nämnde jag att jag åker till Thailand på söndag?)

Fick sms från en vän idag. Som blev vittne till en äldre farbror som snattade. Inga tunga grejer, men jag kom att fundera på varför han gjorde det. Har han dåligt med pengar? Var han extremt sugen på kexchoklad, men hade glömt plånboken? Eller var han ute efter kicken, risken att bli påkommen? Och i så fall, tar han fler risker än att snatta choklad? Åker han bil utan bälte? Köper han sista-minuten-biljetter varje gång han tar tåget? Eller orkade han bara inte stå i kö för den där kexchokladen...?

När jag bodde hemma sa pappa alltid att det var de spontana sakerna som krävde mest planering. Jag börjar förstå vad han menar. Australien-resan blev egentligen ganska spontan, och det känns som om det aldrig tar slut av alla saker som ska ordnas innan jag åker. Nu är det bara en vecka kvar tills packningen måste vara färdig och om jag kisar lite kan jag faktiskt se målsnöret där framme. Tror ni mig om jag säger att jag är först fram??

"People come into your life for a reason, a season or a lifetime"

Jag vill bara säga tack till alla er
som förändrat mitt liv
på så många olika sätt.
Om ni bara visste...

19 papperspåsar. I dem rymmer hela mitt liv för tillfället. Men jag antar att jag borde vara tacksam. Om en vecka ska mitt liv rymmas i en ryggsäck. Helt otroligt när man tänker på det. Hur är det möjligt att packa rätt?

"Five hundred twenty five thousand six hundred minutes
Five hundred twenty five thousand moments so dear
Five hundred twenty five thousand six hundred minutes
How do you measure, measure a year?"

Hur mäter man egentligen ett år? Nu har jag varit i Göteborg sen sept-08 och tiden har gått så fruktansvärt fort. Jag har varit med om så mycket, vuxit så mycket och kanske blivit mer mogen än jag tänkt att jag skulle bli. Jag har lärt mig att ta hand om mig själv, att lära mig av andra, och att se mig själv med omgivningens ögon. Aldrig har jag trivts så bra på något ställe, känt mig så hemma och så omtyckt och så... RÄTT, som här i Göteborg. Här hör jag hemma, jag bara vet det.

Men allt gott har sitt slut, och så även det här. Fastän detta kanske mer känns som att trycka på paus-knappen. Hur kan jag låta bli att komma tillbaka hit? Då ännu mer mogen, äldre, vuxnare och framför allt - brunare!

Kära bloggläsare! Idag har jag joggat 4 km, duschat, jobbat. Efter jobbet tog jag bussen in till stan där jag sedan mötte...

Nej, jag bara skojar! Ska försöka att göra det lite roligare än så. Det är trots allt min blogg. Men jag skulle nog vilja meddela alla intresserade att jag haft en otroligt bra dag! Det här med att säga hejdå till vänner gör ju att de stunderna man får tillsammans blir så ruskigt bra, fyllda av kvalitet.

Jag kan inte beskriva det ens om jag ville. Kanske med några få ord. Kärlek. Värme. Trygghet. Personer som får mig att må så bra förtjänar all tid med mig i världen. Om jag bara ger en femtedel av det jag får, tillbaka till dem, så måste de vara riktigt lyckliga att ha mig som vän. För den lycka, gånger fem, är hur lycklig jag är över att ha dem som vänner.

Enligt Antony Ceterell så är min lycka total. För "den största lyckan är att veta att någon behöver en".

Om "två kartonger lång" kan beskriva någons längd, då kan nog dubbelhakfryst vara lika med -13 grader i motvind. För det var precis vad som hände. Klockan ringde, jag höll tummen för att det skulle vara snöstorm så att jag inte behövde gå upp för att jogga en runda. Men icke, från mitt fönster såg det ut att vara alldeles lugnt. Men vet ni vad, saker och ting är inte alltid som de ser ut att vara. Och likaså är det med snön. Här, två våningar upp, ser det lugnt och stilla ut. Men där nere, marknivå, där är det minsann en liten mini-storm.

Första halvan kändes det ok, skönt med lite svalkande snö i ansiktet. För till och med i -13 grader blir man svettig om man bara springer tillräckligt fort...(!!) På tillbakavägen var det inte lika varm. Isbitar som flög mot mig, jag duckade, tog ett steg åt sidan, hoppade högt... ja, allt för att undvika att bli träffad. Det var riktigt spännande. Ni som spelar tv-eller dataspel kan tänka er, fast live versionen! När jag nästan var hemma så kände jag precis hur kallt det var. Min dubbelhaka hade frusit till is.

Det roliga under den här turen (och ja, det var så roligt att jag skrattade högt för mig själv flera gånger) var musiken. Helt plötsligt dyker Michael Jacksons "they dont care about us". Och ni vet, ungefär i mitten av låten så kommer det liksom ett "pang" innan den går över i höjningen. Tror det kan kallas brygga, det där "panget". Och första gången det kom, så skvatt jag så mycket att jag hoppade högt! Andra gången också, och tredje (som var på ett övergångsställe där en bil stannat för min skull) Ojoj, vad roligt jag hade! Igår sa Erin på jobbet att jag var så himla lättskrämd nu för tiden. Peter lyckades nämligen skrämma mig tre gånger på under en minut TROTS att jag visste var han gömde sig. Nu förstår jag vad hon menar med lättskrämd...Haha! En bra start på en bra dag.

Den här bloggen har jag tänkt använda lite som en dagbok, ett anteckningsblock, när jag är iväg på mitt lilla äventyr. Jag har tänkt att meddela omvärlden (andra sidan av jorden) vad jag gör, hur jag har det och att jag lever. Jag tänker trycka upp bilder i nyllet på er när ni plaskar runt i slasken, medan jag plaskar runt i havet. Så jag kanske ska börja nu, berätta lite mer om vad jag faktiskt GÖR, och inte bara om allt jag tänker och allt som snurrar i mitt redan så snurriga huvud.

Idag tex, varför inte börja med det? Jag har haft en jättemysig dag, trots att dagen mer eller mindre bara har bestått av mitt jobb. Men jag lovar, man KAN förena nytta med nöje. Idag är det tisdag. Och vissa tisdagar så byter denna dag namn, och blir pizzatisdag. Pizzatisdag är ett sant nöje för de människor som sliter på en viss restaurang i Göteborg. De traskar över en närliggande "bro" och sätter sina rumpor på en pizzeria. Vissa dagar tror jag att pizzerian går runt på just dessa spontana pizzatisdagar.

Inför denna tisdag hade jag försökt peppa de svårpeppade (?!) arbetarna på denna restaurang. Och döm av min förvåning om 16 st till slut kände sig tillräckligt taggade. För där stod de. Jag kände mig alldeles varm av kärlek, hihi. Min sista pizzatisdag. Alla ville se mig käka pizza för sista gången. Vi är nog mer matfetisher än vi vill erkänna. Trevligt hade vi i alla fall! Min lilla burgerkingfamilj och jag.

Jag har hört människor döma ut andra människor så snabbt.
Vem är hon utan allt sitt smink?
Jag har själv dömd ut människor snabbt.
Vem är han utan alla sina pengar?
Vilka är de där utan varandra?
Vilka skulle de vara utan sina märkeskläder?
Vem är hon utan sina fester och vad vore han utan sina erövringar?

Men frågan är egentligen "vem vore någon av oss om vi tar bort det som gör oss trygga"?

Att vilja göra något så fruktansvärt mycket, så att det ligger och skaver nästan hela tiden, så att så fort lugnet kommer runt omkring så måste man hålla i sig hårt för att orka låta bli - kan det då klassas som missbruk, osunt användande, sjukt beteende och i vissa fall kanske okontrollerat kontrollbehov?

Och hur tar man sig ur det? Är det bara första tiden som är värst, blir det lugnare till slut för att det liksom faller i glömska? Eller kommer man få leva med det där pickandet hela tiden, med den enda skillnaden att man blir starkare och starkare att motstå?

När jag åkte tåg från Göteborg senast så klev ett par i 25-års åldern på. Tjejen ville sitta framåt i tågets färdriktning så hon frågade sin pojkvän:
-Åt vilket håll ska vi åka, älskling?

På Göteborg kan man alltså bara åka åt ett håll när man lämnar stationen,
ena riktningen leder spåren (från stationen) och i andra änden finns bara en
stoppanordning och en centralstationsbyggnad.

-Vi åker nog åt det hållet, säger pojkvännen och pekar med handen bort från stationen.
-Är du verkligen säker?
-Jadå, om vi sätter oss här så åker vi framåt sen.

Helroligt tyckte ju jag, vid tillfället. Men tydligen var tjejen före sin tid, för vem vet egentligen åt vilket håll tåget går?

>>>>>>>>>>>>> Tåg åt fel håll?<<<<<<<<<<<<<<

Every woman has the exact love life she wants. Det var väl ungefär det som var den röda tråden i filmen "the wedding date" som jag, Jonna och Fredrik kollade på idag. Och rätta mig om jag har fel, men visst stämmer det? Jag vill gärna tro det i alla fall. Kanske är det vårat undermedvetna som meddelar oss att vi inte är redo, att vi egentligen inte vill, de gånger när det bara inte går som vi tror att vi vill. Ska det verkligen behöva vara så svårt om det är så rätt? Jag tror nog på att allt är möjligt om man vill tillräckligt mycket. Så kanske är det viljan som brister när det inte fungerar mellan två människor? När det handlar om relationer, kan det vara så att det enkla är det rätta just för att det är lätt?

För tätt inpå

Var och handlade lite mat förut. Kassörskan där jag handlar är väldigt nyfiken. För nyfiken. Detta är andra gången jag är med om hennes frågor. Jag handlade 22 st papperskassar för att packa i.

- Vad många papperspåsar du ska köpa! Vad ska du ha dem till?
- Öhh? Jag ska packa i dem tänkte jag.
- Packa i dem? Varför ska du packa? Ska du flytta?
-Eh.. Ja, precis. Ska hem med några grejer till Karlstad bara.
-Jaha, men man kan packa i bananlådor också ju. Mina föräldrar hade dödat mig om jag packat i papperspåsar.
-Jaha...?

Det är några "sista gången" för mig nu. Idag var sista gången jag träffade Anna, kramade Josefine, jobbade lördag på BK. Sista gången på länge i alla fall. Vem vet när (om) nästa gång blir. Jag gillar det. Alltså att det börjar bli "sista gången" för ett tag framöver. Inte att säga hejdå till mina vänner. Nu kan jag räkna ner på riktigt. Nu är det bara två veckor kvar. Snart är jag på väg. Mer än någonsin. Se upp, världen!

You've got the love!

Har idag sagt hejdå till min finaste gäst ever. Vi har haft så mysigt tillsammans. Och jag ville helt enkelt inte bli av med henne. En heldag på stan resulterade i en del onödiga prylar som sedan visade sig att bli högst nödvändiga (bra va?). Sen var det dags för bio, och jag tror inte att det kunde gå mer fel, men bli så rätt. Vi tänkte fel med tiden och var på plats 19:40 när bion började 21:10. När klockan segat sig framåt tog vi våra biljetter och gick mot salongen. Satte oss på våra platser och provade 3D-glasögonen. Filmen skulle precis börja när ett gäng småkillar kom fram till oss och frågade om vi verkligen hade rätt platser. Vi visade dem biljetterna och de var glada att berätta för oss att vi minsann inte hade köpt 3D-biljetter. Som skamsna hundar gick vi ut från salongen och in i icke-3D-salongen. Men filmen var över all förväntan ändå, Avatar är bland de bästa filmerna jag sett!

Dagarna fortsatte och nyår spenderades i goda vänners lag med en middag och sen skål på avenyn tillsammans med hela Göteborg. Festligt värre.

På det hela taget skulle jag vilja säga att vi låg uppe igår till halv tre för att vi inte ville att det skulle bli idag så att hon skulle åka hem. Så bra hade vi det. You've got the love!