In your head.

Mycket, eller det mesta, av det vi tror att vi inte klarar av sitter i huvudet. Du orkar, kan och klarar av så mycket mer än vad du tror.

Imorse sprang jag i 40 minuter. Frågade ni mig igår, skulle jag ha spärrat upp ögonen och sagt att jag aldrig klarar det, jag är för otränad, ovan. Men jodå, visst gick det! Sprang hela vägen till och med. Allt sitter i huvudet.

Innebär det här att jag klarar mig ensam i Australien också även om jag ibland känner att det aldrig kommer att gå bra?

Borta bra, men hemma bäst.

I Karlstad har folk tid. Stannar och pratar med busschauffören innan bussen åker vidare. Snackar med grannen i sätet bredvid. Hälsar på okända promenerare för att man har gemensamt en promenad innan kl 8. Ingen springer till bussen av rädsla för att inte hinna med, chauffören väntar på dig.

Det är liksom... lugnare. En annan lunk. Det var gött att vara hemma en stund.

Hometown glory

Det är bra gött att vara hemma ändå. Var uppe och sprang imorse innan alla förberedelser inför mammas 50årskalas satte igång. Sprang längs med älven, ut mot FBK's hockeyarena. Jag blev så stolt. Den där varma, bubblande, trygga, hemmakära kärleken tror jag att man känner som starkast när man kommer från en lite mindre stad, där alla känner varandra och där man vet alla stenar och stockar. Otroligt mysigt att springa den där turen. Det är något speciellt med Karlstadsluften, gott folk.

Hoppas att ni har haft en lika trevlig dag som vi har haft här. Stor kram från Värmland.

Det där som kallas framtid

En gång när jag var på arbetsintervju så frågade de många frågor, antagligen för att försöka få ett grepp om vem jag är som person och vilka vanor jag har, hur mitt liv ser ut. De frågade vad mina föräldrar jobbar med och jag var glad gör att stolt kunna ge ett "bra svar". Vilket nu fick mig att tänka på¨samma situation om kanske 20 år. Vad skulle mitt barn svara? Vad gör jag om 20-30 år?

Back in the 80's?

Minnen är ganska konstiga saker egentligen. Ikväll var jag på On Stage. Jag befann mig på Scandinavium. Och jag var överallt. I sommarstugan, på grundskoledisco, i mitt tonårsrum. Mina minnen tog mig dit och fick mig att inse något. 80-talets musik var bra, men för det mesta ganska löjlig.

"Sara, kom ut ikväll, jag väntar i hörnet vid 7eleven. För Tommy tycker om mig, och jag vet att det är sant. Jag ska köpa vingar för pengarna, för jag vet att det finns bara en av mig och det är jag."

God natt.

De där två.

Han ringer inte, han hör inte av sig när han säger att han ska, han frågar aldrig hur jag har det eller hur jag mår. Hon ger, ger, ger och ger. Vad får hon tillbaka? Kan det vara så att hon satsar på fel kille? Är killen bara otydlig eller kanske förvirrad, eller är det hon som inte vill inse? Han kanske inte är så intresserad!

24nov.

Tänk om vi kunde leva i en sagovärld. Varje känsla blev en sång och livet VAR faktiskt en dans på rosor. Riktigt röda rosor. Det fanns någon för alla och kärlek var något enkelt, något för allas hjärtan.

Kvällen spenderades hos Anna med en film som inte riktigt var vad vi hade tänkt oss. Men det gjorde ingenting. Filmen fick mig att le. (Och jag ångrar aldrig något som fått mig att le) Dessutom hade jag otroligt gott sällskap. Anna, godis och en skön soffa. Om ni frågar mig, livet på en pinne!

Tack för idag!

Sköt dig själv.

Igår, på vagnen, på väg till jobbet. Jag ställde mig upp och skulle precis gå av, när någon knackar mig på axeln. En full gubbe.

-Är det du som spelar så hög musik eller?
Förvirrad Mika.
- Ööh? Jo, det kanske det kan vara.
- Du måste vara rädd om dina öron, vet du!


Kunde inte låta bli att tänka varför han var så ivrig att anmärka på min musik (kan jag hjälpa att mina hörlurar skickar ut större delen av ljudet?) där han står, full som en kastrull en måndagseftermiddag med systemetpåsen i handen. Jag menar, är han rädd om sin lever?

Galen är vad galen gör!

Klockan skulle kunna ha ringt vid 9-tiden. Jag skulle då bara behövt gå ur sängen, i kläderna, med en macka i handen och svänga ner till busshållplatsen. Jag skulle kunna få sova i nära 10 timmar.

MEN....

Klockan ringde 8.00. Jag gick direkt upp, och satte på mig träningskläder. På med hörlurar och bra musik, snöra på träningsskorna och vira en halsduk runt halsen. Och iväg. Ut och sprang. Hemåt, andas, drick en liter vatten. Mmmm! Eftersvettades, tog en dusch, käkade frukost - allt med lite skön musik i bakgrunden. (Ni ser det framför er va?) Nu ska jag iväg till jobbet, köra några timmar över lunchen, iväg och käka pizza med gänget, jobba några timmar, och sen är det dansfilmsdags med Anna. Allvarligt talat, kan dagen bli bättre? Jag är så laddad!

Life is not measured by the number of breaths we take but by the moments that take our breath away

Ni vet, de där låtarna som gör att du får en speciell känsla inombords - oavsett om du sitter ensam en söndagkväll, om du sitter på bussen en tisdagslunch, om du är på stan en fredagkväll eller om du är på jobbet en torsdagsmorgon. Känslan är densamma. Låten gör det svårt att andas, och det liksom låser sig i bröstet och hjärtat av alla känslor. Och alla gånger är det samma känsla.

Jag har en låt, som alltid alltid alltid kommer att betyda något särskilt för mig. Även om jag faktiskt inte kan förklara varför.

LURAD!

Imorse när jag precis vaknat så pep det till i mobilen. Ett sms. "Allt bra? Sovit gott?" Från ett nr jag inte hade sparat. Jag blev lite fundersam, lite överraskad och otroligt nyfiken. Så jag svarade snabbt tillbaka "Jotack. Vem är det som frågar?" Det dröjer hela dagen innan jag får svar. Går igenom nummerlistor på jobbet, kollar igenom alla sökmotorer på nätet. Inget svar, någonstans. Jag är nyfiken till tusen! Vid halv fyra kommer ett svar "En som tjänat 400 på ditt sms som skickades till en server i Holland. Tack för ditt bidrag, ha en bra dag!"

Ni kan tro att jag blev fly förbannad! Någon har lurat mig!! Känner paniken stiga, jag har blivit rånad på 400 spänn!! Sen kommer jag på att jag har kontant-kort, med 10 kr på. Lugnar ner mig och berättar för mina jobbarkompisar att någon skojar med mig. Det måste ju vara ett skämt!(?) Självförtroendet kommer tillbaka och jag känner mig kaxig, så jag slänger iväg ett svar till bedragaren. "Härligt! Jag bjuder på den (här får du 400 till)"

På vägen hem från jobbet får jag sällskap. Vi snackar lite skit och sen ber jag honom avslöja skojaren som tror att han/hon kan lura mig! Så vi tar hans telefon och ringer upp det här numret. Söker "Johan". Men givetvis, ingen Johan fanns ju där. MEN vi fick ett namn. Anders.

Då började det ringa varningsklockor i huvudet på mig. Jag hade en misstänkt. Så jag ringde Västerås, som sade sig vara otroligt oskyldigt. Ingen där hade haft någon kontakt med Göteborg på hela dagen, så jag hade fel. När jag pratar med andra sidan Sverige så plingar det till i telefonen. Svar från Okänd. "Tack återigen för ditt bidrag. Din donation kommer att dras retroaktivt. Ha en trevlig kväll"

Ingen kan dra ett sånt skämt utan att bli mallig. Ingen kan låta bli att erkänna, till slut. Så med andra ord, det här inlägget tillägnas Västerås. För en underhållande dag.

Tack kära far, och bror!

Thing to remember is if we're all alone, then we're all together in that

Jag ser mig själv som en person med många vänner. Jag har ett starkt och stort skyddsnät. Om något skulle hända mig, så finns det människor som skulle hjälpa mig, hålla min hand, torka mina tårar. Jag känner mig inte ensam.

Men det finns de som gör det. Känner sig ensamma, alltså. Som har många vänner, men ingen att prata med när det blåser upp till storm. Det slog mig idag, att det verkligen stämmer. Det där med att man kan vara väldigt ensam i ett rum fyllt av människor. För många är det nog så. Det kanske inte är så vanligt att sitta i ett rum fullt av vänner och bara känna värmen, kärleken, tryggheten och gemenskapen med varandra. Många sitter ensamma bredvid varandra. Kanske för att man inte vågar SE varandra. Det är det största som finns, om du frågar mig. Att SE och MÖTA en annan människa.

"Tro på att alla gör så gott de kan, med de förutsättningar de har"

Där jag är, är det alltid roligast!

Då och då gör jag små to-do-listor. För att komma ihåg allt jag måste göra. (Ja, jag inbillar mig att jag är en viktig person) Ibland ligger de här listorna flera veckor utan att jag faktiskt bockar av något. Så diciplinerad är jag. Men när man väl får bocka av något där, som har hängt över en ett tag, då blir man så glad. Så stolt, så nöjd. Jag vill bara krama hela världen, för att jag är bäst!



Tänk vad vaccinationen för svinis får en att känna!

Som en aldrig sinande brunn

Ibland får jag den där känslan, när jag bara vill sätta mig med en fjäderpenna i handen, doppa pennan i bläck och skriva min allra finaste kalligrafi. Gärna med lite levande ljus runt omkring, i ett ganska kallt rum. Jag och mina tankar. Jag och min penna, jag och min kalligrafi. Jag vill bara skrivaskrivaskriva tills handen blöder och rummet snurrar av alla mina tankar. Tills rummet är alldeles varmt och ljusen alldeles nedbrända.

Det finns människor som får dig att öppna dig. Som får dig att vilja berätta alla dina innersta tankar, känslor och erfarenheter. Som bara står där, som en vägg som aldrig kommer att ge vika för vad än du kastar åt den. Som får dig att känna tryggheten du känner när du glider ner i ett varmt badkar fullt av bubblor.

Idag är det 60 dagar kvar tills mitt stora äventyr börjar. 60 dagar kvar. Sen tar jag mitt stora hopp ut i livet. Utan att ha en aning om var jag hamnar. Det känns otroligt spännande. Osäkert. Men samtidigt tryggt, i ovissheten finns en slags tröst. Att det kommer att ordna sig, att allt kommer att gå bra. Jag åker själv. Det är jag mot världen, i världen, med världen.

Use somebody.

Use somebody - Kings of Leon. Det är en av de bättre låtarna jag vet faktiskt. En låt som känns väldigt passade den här dagen. Jag har fyllt mitt huvud av människor som är/har blivit/kommer att bli utnyttjade. All for love. Men det gör mig så arg. Varför gör vi så? Oftast tjejer. Vi blir förblindade av kärleken, och sätter våra egna liv, våra behov och känslor åt sidan. För den här personen som lurar oss. För det är det vi oftast blir. Lurade.

Som igår, tex. Då köpte jag med mig god mat hem och spenderade kvällen i soffan med SATC-boxen. Hade köpt med popcorn som jag skulle äta, pricken över i:et, grädden på moset. Jag micrade dem, bara för att bli otroligt besviken. Jag kände mig otroligt lurad. Jag som sparar pengar, och hade den här gången unnat mig popcorn - mitt i veckan dessutom. För att jag ville lyxa till det för mig själv, för att jag varit värd det. Och vad får jag? Pappersmak. Köp aldrig Saltade Micropop från Eldorado. (En liten sidosak)

Men visst är det sådär? Vi satsar allt vi har på den här personen, den här popcorn-asken. Och vad får vi? Torr, tråkig, grå och äcklig eftersmak. Vi inser alltför sent att det inte var värt det. Vi ger upp allt för den här personen och vad får vi tillbaka? En dålig ekonomi, ett trasigt hjärta. Vad är det som gör att vi låter oss utnyttjas så?

"I hope it's gonna make you notice" sjunger Caleb Followilli Kings of Leon. Är det så simpelt? Gör vi det för att någon ska lägga märke till oss? Tror vi att det handlar om karma? Kanske är det dags att vi slutar att lura oss själva. Om vi nu ska bli utnyttjade, se då till att det finns en tid för återbetalning.

Call me!

Aldrig har jag väl känt mig så populär. Aldrig har min telefon ringt så ivrigt som idag. Det började kl 9 imorse, då jag vaknade av att telefonen ringde. Det var en mansröst och jag undrade nyvaket vem av alla mina fans det var som inte kunde få nog, som bara var tvungen att höra min röst det första på morgonen. Bara för att inse att det var felringning. Tio minuter senare ringde det igen. Fel igen. Och sedan fortsatte det. Ica-kuriren ringde för en intervju och jag trodde på allvar att jag missat något viktigt i mitt liv, som alla andra var medvetna om. Som om jag varit Snövit och försovit mig - big time. När det, för femte gången på en halv dag, ringde fel blev jag lite irriterad. Hur svårt kan det vara att slå rätt nummer?

Om inte ens du kan, vem kan då?

Många gånger när vi ser någon i vår närhet som mår dåligt, brukar - åtminstone jag - tänka att den enda som kan få dig att må bättre är du själv. Du är din egen lyckas smed, och allt det där. Men ibland är det inte så, ibland stämmer inte det. Ibland gör du allt du kan, men du blir bara inte bättre. Du förlitar dig på de som ska kunna bota, göra dig bättre, men om inte de heller vet - vad gör man då? När alla du frågar rycker på axlarna, och säger "vi vet inte", vem håller då uppe ditt hopp om att allt kommer att ordna sig?

I guess it's just to have a little bit faith.

Den ärliga brutaliteten á la western.

Ni kommer väl aldrig att tro mig, men jag ger det ett försök. Jag har precis spenderat min söndagskväll med att titta på en Vilda western-film. Och den var riktigt bra! "American outlaws" är titeln, för de som är nyfikna.

Jag gillar den "gamla goda" tiden. Krigsfilmer från våran tid är så blodiga, våldsamma och det slutar ofta med att man sitter och mår illa för att människor kan vara så iskallt elaka mot varandra. I westernfilmerna handlar det mest om ära, och ingen slår på den som ligger ner. (Säger jag utifrån all erfarenhet av westernfilm som jag ju innehar) På något sätt är det krigsfilm som krigsfilm ska vara. Människor som slåss för det de tror på, och de hjälps åt.

Det bästa av allt? De goda vinner. Längtar redan efter nästa westernfilm!

Offentligt eller ej?

Viktor Barth-Kron. Så heter en kille. Den här Viktor, han jobbar för metro ibland. En gång för några veckor sedan skrev han en otroligt grym kolumn som jag läste på väg till jobbet. Den sitter fortfarande kvar i mina tankar. Kan man säga att det satte sig i själen? Låter lite töntigt, jag vet. Han är ju bara en i mängden av alla frilansande skribenter. Men han gjorde det så otroligt bra, det han skrev träffade verkligen mig, personligen. Det kändes som han skrev till MIG där jag satt på vagnen. Varför tog jag åt mig så av det han skriver?

Såhär skrev han

Och det får mig att fundera på om det verkligen är så sunt egentligen, det här med offentlig vänskap. Jag menar, den här sidan är ett genialiskt drag för de man inte träffar så ofta. Man får se hur livet är för de vänner som befinner sig i andra städer, andra länder, andra världsdelar. Du blir kontinuerligt uppdaterad med bilder, status'ar, relationsändringar, nya vänskapsrelationer osv. Jag skulle antagligen kunna fortsätta, men ni vet vad jag menar. Facebook är så internationellt att du kan nå dina vänner varthän de må befinna sig. Vilket är otroligt bra.

Men de som du inte VILL veta var de är då? De du redan vet för mycket om, utan att ha pratat med dem. De vänner du ser bilder, statusar, vänner, Farmville-actions o.s.v. MOT din vilja? Facebook gör det omöjligt för dig att glömma - någon alls. Du ser födelsedagar och gemensamma vänner. Och har du nu mot all förmodan glömt att höra av dig till någon så får du ett litet påminnelsemeddelande "Vi ser att du inte pratat med X på länge. Ska du inte skriva ett meddelande?"

Jag kan inte låta bli att ifrågasätta. Ska vänskap verkligen vara sådär påtvingat? Ska vi verkligen hålla reda på varandra, vad vi gör 24 timmar om dygnet? Hur många av de som gillar din status, kommenterar dina bilder eller skickar wall-messages är din vän på riktigt, om det skulle krisa sig? Vilka av alla de här BRYR sig, på riktigt?

725 st vänner. Så många känner jag på facebook. Men om jag tog bort mitt facebook-konto. Hur många av dem skulle ringa mig efter ett tag, och fråga hur har jag det, vad jag gör och vad jag tänker på? Antagligen inte ens en fjortondel.

Tragiskt? Nej, egentligen inte. De vänner som väl ringer, de ringer för att de vill veta, för att de verkligen undrar.

En alldeles särskild känsla.

Frihet. Jag kan göra precis vad jag vill - och lite till. Och ännu mer. Och ytterligare lite till. Det finns ingen hejd! Jag kan göra ALLTalltALLTallt. För om jag har kommit såhär långt, så kan jag gå hela vägen. Jag SKA gå hela vägen. Jag KOMMER gå hela vägen. Det är små hinder att gå över, men nu är det inte långt kvar och jag har inte många hinder kvar.

Kan ni fatta? 9 veckor kvar!! Nu är det officiellt nedräkning.

När man får det man tycker att man förtjänar.

För att förtydliga. Om jag går ut och springer i en timme, är trevlig mot alla mina gäster på jobbet, skänker pengar till välgörenhet och dessutom tar mig an grannens rastlösa hund på kvällen, så känner jag mig bra. Jag får en känsla av att jag "kickar ass", och tycker att jag nu förtjänar att något bra ska hända mig. Att jag vinner några tusenlappar på en trisslott som jag hittade när jag var ute och rastade grannens hund, eller ett jobberbjudande från en av mina trevliga gäster som visst skulle öppna eget nästa vecka, eller en plötslig viktminskning precis innan beach2010 eftersom jag sprang den där morgonen innan jobbet. Men sällan händer det. Och då blir vi på lite dåligt humör. Eller, jag kanske ska skriva "jag", ni kanske fungerar annorlunda. Irriterade för att det aldrig händer oss något. Händer mig något. För allt som jag faktiskt gör.

Jag menar, ta den här veckan till exempel. Jag har varit jätteduktig. Kanske inte skickat in extra pengar till välgörenhet, kanske inte tagit mig an grannens hund (Eller kanske. Hade hon haft en hund - så kanske). Men jag har tagit hand om mig. Gjort som man ska när man är sjuk. Druckit mycket, vilat ännu mer. Nu är jag nästan frisk. Men jag har kollat på nästan alla filmer jag har, läst de flesta böckerna, druckit ur alla saft i kylskåpet och till och med städat iordning lite här hemma. Jätteduktig. Vad får jag för det här nu då?

Sällan inser vi att det vi gör, är belöning nog. Om jag går ut med hunden så får jag motion, och bra dragsällskap. Om jag ger pengar till välgörenhet så får någon annan det bättre för de pengarna. I bästa fall kan de till och med förändra liv. Annars hade de bara förändrat min garderob. Att vara trevlig mot gästerna på jobbet, ger mig leenden tillbaka. Och så vidare, och så vidare.

Så, med andra ord, det enda jag får för att ha varit så här duktig hela veckan, är en kurerad kropp. Som faktiskt kurerade sig på bara en vecka. Det kunde vara värre. Jag borde vara tacksam. Jag ÄR tacksam.

Karma är din vän, om du lär dig att inse när karma slår tillbaka.

Mesproppar är vi allihopa?

När man är sjuk, så får man vara hemma en fredagkväll. Då får man titta på löjligt bra filmer och man får filosofera om meningen med allt. Speciellt när filmerna ifrågasätter. De är som en straffspark, nästan ber om det. Och vem är jag att motsätta mig? Jag låter tankarna flöda.

Ikväll har jag sett en film jag så länge velat se, bara för att upptäcka att jag ju redan sett den. Lovely. Titeln är i alla fall "the life of David Gale". Ni har väl säkerligen också redan sett den, det var några år sen den var ny. Hur som helst, för att förstöra slutet för er som inte har sett den, så slutar den med att två människor sätter livet till för att bevisa hur urbota dumt det är med dödsstraff, och hur ofta oskyldiga människor får sätta sina liv till. Jag vet att jag har sagt det förut, men passion. Där är den igen. Att ha något man verkligen brinner för, något att tro på, något att dö för. Att lämna världen liten bättre än den var när man först kom hit. Är inte det meningen med allt? Meningen med livet, och meningen med döden. Kanske. Vad vet jag, vad vet du, och vad vet någon av oss? Jag blir i alla fall otroligt imponerad när jag ligger här i soffan under täcket för 6 dagen i rad. Kanske börjar de här filmerna verkligen ta på mig, jag börjar sugas in i en annan verklighet. Filmens verklighet.

Jag kan inte låta bli att känna mig feg. Det här är människor (levande eller fiktiva, spelar liksom ingen större roll) offrar sina liv för en större sak, utan att tveka. Och jag, jag är rädd för att leva ut mina drömmar, för att jag ska hamna i det paradis jag tror att jag kommer att hamna i. Otroligt egentligen, hur olika ödets lotter faller.

When its not enough

När man inte får det man vill ha, det man behöver. Då har man två alternativ. Att fortsätta gå, och acceptera att man inte får det man vill ha och behöver. Eller så gör man någonting åt saken. Jag gjorde något åt saken. Ni kommer att hitta mig här framöver. Här, där jag kan få det jag vill ha, det jag behöver. Bra va? Jag vet att ni nog är glada för min skull.