Viktor Barth-Kron. Så heter en kille. Den här Viktor, han jobbar för metro ibland. En gång för några veckor sedan skrev han en otroligt grym kolumn som jag läste på väg till jobbet. Den sitter fortfarande kvar i mina tankar. Kan man säga att det satte sig i själen? Låter lite töntigt, jag vet. Han är ju bara en i mängden av alla frilansande skribenter. Men han gjorde det så otroligt bra, det han skrev träffade verkligen mig, personligen. Det kändes som han skrev till MIG där jag satt på vagnen. Varför tog jag åt mig så av det han skriver?
Och det får mig att fundera på om det verkligen är så sunt egentligen, det här med offentlig vänskap. Jag menar, den här sidan är ett genialiskt drag för de man inte träffar så ofta. Man får se hur livet är för de vänner som befinner sig i andra städer, andra länder, andra världsdelar. Du blir kontinuerligt uppdaterad med bilder, status'ar, relationsändringar, nya vänskapsrelationer osv. Jag skulle antagligen kunna fortsätta, men ni vet vad jag menar. Facebook är så internationellt att du kan nå dina vänner varthän de må befinna sig. Vilket är otroligt bra.
Men de som du inte VILL veta var de är då? De du redan vet för mycket om, utan att ha pratat med dem. De vänner du ser bilder, statusar, vänner, Farmville-actions o.s.v. MOT din vilja? Facebook gör det omöjligt för dig att glömma - någon alls. Du ser födelsedagar och gemensamma vänner. Och har du nu mot all förmodan glömt att höra av dig till någon så får du ett litet påminnelsemeddelande "Vi ser att du inte pratat med X på länge. Ska du inte skriva ett meddelande?"
Jag kan inte låta bli att ifrågasätta. Ska vänskap verkligen vara sådär påtvingat? Ska vi verkligen hålla reda på varandra, vad vi gör 24 timmar om dygnet? Hur många av de som gillar din status, kommenterar dina bilder eller skickar wall-messages är din vän på riktigt, om det skulle krisa sig? Vilka av alla de här BRYR sig, på riktigt?
725 st vänner. Så många känner jag på facebook. Men om jag tog bort mitt facebook-konto. Hur många av dem skulle ringa mig efter ett tag, och fråga hur har jag det, vad jag gör och vad jag tänker på? Antagligen inte ens en fjortondel.
Tragiskt? Nej, egentligen inte. De vänner som väl ringer, de ringer för att de vill veta, för att de verkligen undrar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar