Ibland får jag den där känslan, när jag bara vill sätta mig med en fjäderpenna i handen, doppa pennan i bläck och skriva min allra finaste kalligrafi. Gärna med lite levande ljus runt omkring, i ett ganska kallt rum. Jag och mina tankar. Jag och min penna, jag och min kalligrafi. Jag vill bara skrivaskrivaskriva tills handen blöder och rummet snurrar av alla mina tankar. Tills rummet är alldeles varmt och ljusen alldeles nedbrända.
Det finns människor som får dig att öppna dig. Som får dig att vilja berätta alla dina innersta tankar, känslor och erfarenheter. Som bara står där, som en vägg som aldrig kommer att ge vika för vad än du kastar åt den. Som får dig att känna tryggheten du känner när du glider ner i ett varmt badkar fullt av bubblor.
Idag är det 60 dagar kvar tills mitt stora äventyr börjar. 60 dagar kvar. Sen tar jag mitt stora hopp ut i livet. Utan att ha en aning om var jag hamnar. Det känns otroligt spännande. Osäkert. Men samtidigt tryggt, i ovissheten finns en slags tröst. Att det kommer att ordna sig, att allt kommer att gå bra. Jag åker själv. Det är jag mot världen, i världen, med världen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar