När man är sjuk, så får man vara hemma en fredagkväll. Då får man titta på löjligt bra filmer och man får filosofera om meningen med allt. Speciellt när filmerna ifrågasätter. De är som en straffspark, nästan ber om det. Och vem är jag att motsätta mig? Jag låter tankarna flöda.
Ikväll har jag sett en film jag så länge velat se, bara för att upptäcka att jag ju redan sett den. Lovely. Titeln är i alla fall "the life of David Gale". Ni har väl säkerligen också redan sett den, det var några år sen den var ny. Hur som helst, för att förstöra slutet för er som inte har sett den, så slutar den med att två människor sätter livet till för att bevisa hur urbota dumt det är med dödsstraff, och hur ofta oskyldiga människor får sätta sina liv till. Jag vet att jag har sagt det förut, men passion. Där är den igen. Att ha något man verkligen brinner för, något att tro på, något att dö för. Att lämna världen liten bättre än den var när man först kom hit. Är inte det meningen med allt? Meningen med livet, och meningen med döden. Kanske. Vad vet jag, vad vet du, och vad vet någon av oss? Jag blir i alla fall otroligt imponerad när jag ligger här i soffan under täcket för 6 dagen i rad. Kanske börjar de här filmerna verkligen ta på mig, jag börjar sugas in i en annan verklighet. Filmens verklighet.
Jag kan inte låta bli att känna mig feg. Det här är människor (levande eller fiktiva, spelar liksom ingen större roll) offrar sina liv för en större sak, utan att tveka. Och jag, jag är rädd för att leva ut mina drömmar, för att jag ska hamna i det paradis jag tror att jag kommer att hamna i. Otroligt egentligen, hur olika ödets lotter faller.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar