Julkänsla

Jag vet inte hur det är med er, men jag tycker att julkänslan liksom försvinner mer och mer för varje år som går. Det var som roligast när man var liten, fick massa paket och allas uppmärksamhet (ja, jag var bortskämd). Höjdpunkten med jul var maten och att få flest paket.
De sista åren har jag varit lite fundersam inför det här med julen. Varför har julkänslan försvunnit? Och vart har den tagit vägen? Är julen bara rolig när man är liten och får leksaker i hundra olika paket?

Idag infann sig julkänslan hos mig. Det kom över mig, plötsligt och oväntat. Tåget från Göteborg rullade in på Karlstads station vid 14-tiden och då blev jag hämtad. Bara för att så snabbt som möjligt kunna ta mig hem, svida om och ge mig ut i spåret. Helt otroligt. Det här hade jag aldrig gjort förra året. Inte ens för ett halvår sen. Kanske inte ens förra månaden. Men nu kunde jag inte ha startat min Karlstadsvistelse på ett bättre sätt. Jag, pappa och brorsan gav oss ut i snöyret och tog en springtur. Visst att de fick turas om att DRA mig runt, men jag gjorde det. Vi gjorde det. Tillsammans. Att sen komma hem och få pysslas om av mamma var pricken över i'et. Julkänslan kom över mig, och är här för att stanna. Jag känner värmen, den där röda värmen. Kärlek.

Kanske är det här julen finns, stämningen, och framför allt friden. Hemma. Med dina nära och kära. Med människor som uppskattar dig året om, som ger dig gåvor varje dag, men inte alltid i form av paket. Det är ju det här alla julsånger handlar om, alla psalmer och alla böner. Alla julfikor och all stress över att få allt färdigt i tid. För att kunna sitta i lugn och ro med människor som spelar roll. Som får dig att känna dig hemma. Jag har kommit hem, och jag njuter.