Det är svårt att förklara. Kanske aningen överdrivet, men ibland behöver man salta lite extra. Det är som om ett stort hål är på väg mot mig. Eller kanske en stor vägg. Jag vet att jag måste ta steget framåt. Utmana rädslan. Men mina instinkter säger åt mig att backa. Jag är inträngd i ett hörn och enda vägen ut är att gå rakt fram. För jag vet att jag ångrar mig om jag stannar, om jag inte fortsätter. Jag har kommit så långt, är nästan där. Nu är det upp till bevis. Hur långt kan jag gå?

22 dagar.