Löp-lektion nr 2.

Dagens runda fick mig att fundera på det här med målstreck. När jag var yngre tränade jag lite friidrott. Och jag minns att våra "ledare" alltid sa till mig att jag, på 60-metersträckan, var lite seg i starten och att jag sedan gav upp lite för tidigt, jag slutade springa allt jag hade strax innan målstrecket. Jag tyckte det verkade lite löjligt, varför skulle jag fortsätta springa när jag när som helst skulle vara över målstrecket? Lite samma sak är det nu, märkte jag. Att jag liksom gav upp i tanken någon meter före målstrecket. Jag blev ju som bekant aldrig någon stjärna på 60 meter.

Är det samma sak i kärlek? Jag misstänker att jag inte är ensam om att ge upp lite i förväg på banan, och vem är inte lite segstartad. Men om vi är likadana i kärlek, sega i starten och ger upp innan målet, kan det ju faktiskt få förödande konsekvenser. Kanske är det därför så många förhållanden tar slut, även när det är rätt. För att man ger upp precis innan målstrecket. Det är väl ändå omvida känt att det är som allra, allra jobbigast precis innan man är i mål?