När jag släpade mig själv fram längs gatan med musik på högsta volym för att orka fortsätta springa mer än 10 minuter, så slogs plötsligt den här låten på. Vilket fick mig att tänka på mina Golden Years med KIBF. Just den här låten är så mycket Gothia-final att det skriker om det.
Promenaden dit med klubborna i högsta hugg. Vi nästan flög upp i luften för att vi hade sådant tryck i våra steg. Så laddade. In till omklädningsrummen. Det luktade match. Svett, fukt, tvål, tigerbalsam och väldigt mycket energi (om energi kan lukta, så luktar det just sådär). Byta om, pepp talk från coachen. Så mycket energi och nervositet att vi alla höll på att spricka i tusen bitar.
Att få springa in i Lisebergshallen medan speakern ropar ut ditt namn är en otroligt häftig känsla och jag önskar att jag fick vara där en gång till. Att få kämpa och slita medan tårarna rinner längs med ansiktet, för att det är så mycket känslor som bara inte går att kontrollera. Att spela tillsammans med laget som jag haft så mycket roligt med, och så mycket tråkigt. Och så mycket upplevelser, erfarenheter med. Att gå in där, och kämpa tillsammans som ett lag, är något jag önskar alla fick vara med om någon gång i livet. Magi finns.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar