Vissa känslor vill vi inte erkänna ens för oss själva. Inte för att de egentligen är fel, utan för att det skulle bli för krångligt och jobbigt om vi släppte fram dem, om vi erkände. Kanske är det en vän som frågar dig rakt ut, och plötsligt är det omöjligt att stoppa huvudet i sanden och ignorera känslan.

Så fort du har sagt det högt, så blir det en jobbig sanning. Vi inser att känslan är starkare än vi anat, och nu kan vi inte längre gömma oss från det. Men visst är det underligt, känslan är ju densamma oavsett om vi säger det högt eller låtsas som ingenting. Vad är det då som gör att allt och ingenting förändras så fort vi öppnar munnen och säger det högt? Är det för att vi då gör den till en del av vår vardag och vårt liv, vi tillåter den att finnas med och kan även då göra verklighet av något som mest bara funnits som en illusion?