For det mesta, ska vi saga 90% av tiden, kanner jag att jag har det oforskamt bra. Vad har jag gjort for att fa ha det sahar bra? Maste ha varit angel eller nunna i mitt forra liv. Men de andra 10% kanns det ibland lite mindre oforskamt bra. Inte daligt, absolut inte. Men bara lite mindre perfekt, om ni forstar mitt dilemma (?!).
Idag ar en san dag. Eller i alla fall den har stunden, den har formiddagen. Jag tycker lite synd om mig sjalv, som har sana fruktansvart fina vanner och familj och inte kan vara dar - med dem. Jag tycker synd om mig sjalv som ar ensam i Australien, backpackar och inte har mina allra karaste med mig (ni ar alltfor manga for att fa plats i mig ryggsack som redan ar for full). Men jag vill att ni ska veta att ni alltid ar med mig. Utan er hade jag inte klarat det har - sant som det ar sagt. Jag hade aldrig kunnat aka sa langt bort hemifran, sa langt fran allt jag vet och alla jag kanner. Jag hade aldrig klarat det om det inte vore for er alla dar hemma som stottar mig, som hejar pa mig och som alskar mig.
Jag ar otroligt lyckligt lottad som far aran att tycka synd om mig sjalv for att jag inte kan vara dar, med er. Tack for att ni finns dar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar