Så går jag ut på aftonpromenaden. Så når jag älsklingsstället, fjärden här, beundrar utsikten i sol, ser raden av tysta hus på andra sidan: staden. Smått tankspridd är man, alltid! Därför lär man strax vad inte är, nå vem vet när det redan sker? - Jag varsnar plötsligt vad en minut sen inte var: att du är där.
O flicka här bredvid mig, får jag störa din tystnad, säga ett och annat ord med något innehåll? Jag vet: förföra är inte meningen. Vad kan man göra. Bli offer för en annans lilla mord i sängen, du! Jag står i ljusets nord och vet devisen: Se men inte röra sig alls: till nästan intet är man gjord.
Vi står vid fjärden. Allt är nästan skrivet i minnet redan nu, ett ögonblick mot änden av det hårda mannalivet. Jag gömmer varje ärr som blev mig givet, befinner mig trots allt i godkänt skick, behärskar nöjsamt alla levnadstrick till slut. När trädets sista blad är rivet, nå, hur man sköt, så sa det bara klick,
och värst var alltid kärleken. Den brinner med ständig låga; brinner aldrig ut. Allt annat dör och dör till slut, försvinner. Dock, brådska inte i ditt liv. Vi hinner; för äntligt skall man lära veta hut, så här, i början av ett väntat slut på vägen, livets, den man alltid finner i dödens enda, skälvande minut.
Vad själv jag fann var inte alltför illa. Det är just inte någon hemlighet. I livets fällor får nu andra trilla; för jag har inte mycket blod att spilla, så danad är min grå identitet, man har väl blivit anspråkslös. Man vet att vara mest belåten med det lilla, att tålig röna nöje och förtret.
Din värld, o flicka, fick jag lycklig gästa, så trevligt! Se en mening, du, däri! Vad var det för en möjlighet att testa, det här? Det var ett intet, som det mesta. Jag nynnar på en egen melodi; du står här bara i min fantasi. Det är trots allt, det vet jag nog, det bästa för oss, som icke är, och dock är vi.
Ty bäst flanörens ensamhet i detta fördrömda ögonblick en sommarkväll på fjärdens avstånd från passionens hetta varom han alltför mycket kan berätta; vart minne, sparat som en eternell, må framstå som en finstämd bagatell still slut. Vad mannens drömmar svävar lätta från Stockholms broar, gränder och kapell.
Så går jag ut på aftonpromenaden.
SvaraRaderaSå når jag älsklingsstället, fjärden här,
beundrar utsikten i sol, ser raden
av tysta hus på andra sidan: staden.
Smått tankspridd är man, alltid! Därför lär
man strax vad inte är, nå vem vet när
det redan sker? - Jag varsnar plötsligt vad en
minut sen inte var: att du är där.
O flicka här bredvid mig, får jag störa
din tystnad, säga ett och annat ord
med något innehåll? Jag vet: förföra
är inte meningen. Vad kan man göra.
Bli offer för en annans lilla mord
i sängen, du! Jag står i ljusets nord
och vet devisen: Se men inte röra
sig alls: till nästan intet är man gjord.
Vi står vid fjärden. Allt är nästan skrivet
i minnet redan nu, ett ögonblick
mot änden av det hårda mannalivet.
Jag gömmer varje ärr som blev mig givet,
befinner mig trots allt i godkänt skick,
behärskar nöjsamt alla levnadstrick
till slut. När trädets sista blad är rivet,
nå, hur man sköt, så sa det bara klick,
och värst var alltid kärleken. Den brinner
med ständig låga; brinner aldrig ut.
Allt annat dör och dör till slut, försvinner.
Dock, brådska inte i ditt liv. Vi hinner;
för äntligt skall man lära veta hut,
så här, i början av ett väntat slut
på vägen, livets, den man alltid finner
i dödens enda, skälvande minut.
Vad själv jag fann var inte alltför illa.
Det är just inte någon hemlighet.
I livets fällor får nu andra trilla;
för jag har inte mycket blod att spilla,
så danad är min grå identitet,
man har väl blivit anspråkslös. Man vet
att vara mest belåten med det lilla,
att tålig röna nöje och förtret.
Din värld, o flicka, fick jag lycklig gästa,
så trevligt! Se en mening, du, däri!
Vad var det för en möjlighet att testa,
det här? Det var ett intet, som det mesta.
Jag nynnar på en egen melodi;
du står här bara i min fantasi.
Det är trots allt, det vet jag nog, det bästa
för oss, som icke är, och dock är vi.
Ty bäst flanörens ensamhet i detta
fördrömda ögonblick en sommarkväll
på fjärdens avstånd från passionens hetta
varom han alltför mycket kan berätta;
vart minne, sparat som en eternell,
må framstå som en finstämd bagatell
still slut. Vad mannens drömmar svävar lätta
från Stockholms broar, gränder och kapell.
Gäst hos väderleken
Ordgaller
- Peter Ingestad, Solna