Vet att jag borde uppdatera oftare. Vissa skulle saga att det beror pa att jag ar ute och lever livet, istallet for att skriva om det. Ni vet, sa dar kaxig man blir nar man inte har tagit sig tid till att bara sitta stilla och reflektera over allt man ar med om. Antar att jag skulle kunna vara lika kaxig. Jag har varit ute och lart kanna Melbourne. Det tycks alltid finnas nagot mer att se. Man tror att man kan stan, tar ett steg pa obekant mark och inser att det ar en helt ny varld som oppnar sig. Tar det aldrig slut? (Vill jag att det ska ta slut?)

Jag trivs fortfarande valdigt bra i lagenheten. Vi kommer battre och battre overrens, och pa sondag ska vi ut tillsammans igen. Det ser jag verkligen framemot. Kanner mig lite rastlos igen, saknar livet i ryggan och far lite daligt samvete over att den star i ett horn och samlar damm. Men jag vet ocksa att jag har det bra har, att jag kommer att trivas annu battre nar jag far ett jobb dar jag kan utmana min engelska, nar pengarna rullar in istallet for ut. Jag vet ocksa att jag kommer att slapa pa min rygga tills jag ar sa trott pa den att jag kan spy, sa jag kanner mig inte sarskilt stressad over det. Den mesta stressen gar over nar man stannar till och tanker over vad man egentligen har, istallet for det man inte har. Det man tror att man saknar.

Borjar mer och mer ocksa inse det mina kara paron forsokt lara mig i sa manga ar. Vardagen kommer oavsett var i livet och var i varlden man befinner sig. Vem kunde ana att jag skulle fa en vardag pa andra sidan jorden? Skillnaden ar spraket. Och staden. Manniskorna. Parkerna och boendet. Affarerna, restuaurangerna och cafeerna. Allting ar sa annorlunda. Men anda precis detsamma. It's just a place to be, som Marie sa nar vi stod framfor Opera House i Sydney. Jag tanker ofta pa det dar. Hon hade mer ratt an hon anade.

Det som egentligen spelar nagon roll, det som faktiskt ar annorlunda, och det som faktiskt skapar en kansla av erfarenhet, mognad och upplevelser -det ar val anda moten. Inte moten som ar tidsanpassade i formella klader sittandes pa en pinnstol framfor ett langt bord i ett sterilt rum. Utan moten som hander nar man som minst anar det, ibland utan att man faktiskt inser det. Med manniskor man aldrig trodde man skulle fa traffa, manniskor man inte hade en aning existerade. Tankar man inte visste var tankta och erfarenheter man inte trodde var upplevda. Det ar det som ar det haftiga med att aka hemifran.