Om "två kartonger lång" kan beskriva någons längd, då kan nog dubbelhakfryst vara lika med -13 grader i motvind. För det var precis vad som hände. Klockan ringde, jag höll tummen för att det skulle vara snöstorm så att jag inte behövde gå upp för att jogga en runda. Men icke, från mitt fönster såg det ut att vara alldeles lugnt. Men vet ni vad, saker och ting är inte alltid som de ser ut att vara. Och likaså är det med snön. Här, två våningar upp, ser det lugnt och stilla ut. Men där nere, marknivå, där är det minsann en liten mini-storm.

Första halvan kändes det ok, skönt med lite svalkande snö i ansiktet. För till och med i -13 grader blir man svettig om man bara springer tillräckligt fort...(!!) På tillbakavägen var det inte lika varm. Isbitar som flög mot mig, jag duckade, tog ett steg åt sidan, hoppade högt... ja, allt för att undvika att bli träffad. Det var riktigt spännande. Ni som spelar tv-eller dataspel kan tänka er, fast live versionen! När jag nästan var hemma så kände jag precis hur kallt det var. Min dubbelhaka hade frusit till is.

Det roliga under den här turen (och ja, det var så roligt att jag skrattade högt för mig själv flera gånger) var musiken. Helt plötsligt dyker Michael Jacksons "they dont care about us". Och ni vet, ungefär i mitten av låten så kommer det liksom ett "pang" innan den går över i höjningen. Tror det kan kallas brygga, det där "panget". Och första gången det kom, så skvatt jag så mycket att jag hoppade högt! Andra gången också, och tredje (som var på ett övergångsställe där en bil stannat för min skull) Ojoj, vad roligt jag hade! Igår sa Erin på jobbet att jag var så himla lättskrämd nu för tiden. Peter lyckades nämligen skrämma mig tre gånger på under en minut TROTS att jag visste var han gömde sig. Nu förstår jag vad hon menar med lättskrämd...Haha! En bra start på en bra dag.