En framling ar bara en van du annu inte lart kanna.

Otroligt hur mycket mojligheter det finns nar man oppnat ogonen. Det ar sa mycket mojligheter att det kanns omojligt att nagonsin stanga dem igen.

Jag har fatt ett jobb. Pa en familje-agd restaurang som heter L'amina. Den ligger i Mitcham (35 min med tag) och jag stortrivs redan efter 4 dagar. Det tog 5 minuter innan jag tankte "jag alskar mitt jobb!" och sen dess har jag inte kunnat slappa kanslan. Jag ar dar jag ska vara.

I helgen har jag jobbat och spelat innebandy. Jag gjorde ett mal pa matchen i sondags och fick kanna mig som kungen i baren i 2 minuter - sedan borjade jag dra efter andan och det kandes som jag utvecklat astma. For inte kan det val vara dalig kondis?

I mandags var det dags for match igen, och det kandes annu jobbigare (jag trodde inte det var mojligt. Det kunde val inte ha berott pa att jag och Tess grundat med kex och ost i botaniska tradgarden innan matchstart?). Markligt hur manga svenskar som lockas till ett stalle dar det star om innebandy. Helt plotsligt horde man svenska ord och meningar pa olika dialekter lite varstans!

Igar var en harlig dag for mig. Jag och Tess skulle ha tagit vagnen ut mot ett fik vi blivit rekommenderade. Men nar vi val stod och skulle ta vagnen insag vi att vi inte fatt gatunamnet eller hallplatsen for stallet, sa vi hoppade bara pa forsta basta vagn och utforskade gatorna den kunde ta oss till. Vi hamnade pa Sydney Road och upptackte massor av sma-affarer och mysiga cafeer. Vi at brunch pa ett stalle, hoppade in pa ett bageri for att dela pa en chokladmuffin pa ett annat stalle, kopte 5 bocker for 2 dollar pa ett annat stalle... Mojligheterna tar aldrig slut!