När jag bodde hemma sa pappa alltid att det var de spontana sakerna som krävde mest planering. Jag börjar förstå vad han menar. Australien-resan blev egentligen ganska spontan, och det känns som om det aldrig tar slut av alla saker som ska ordnas innan jag åker. Nu är det bara en vecka kvar tills packningen måste vara färdig och om jag kisar lite kan jag faktiskt se målsnöret där framme. Tror ni mig om jag säger att jag är först fram??